lillesysteer

För ca 4 år sen började allt. Det var då allt förändrades, jag förändrades. Idag kan jag inte vara den glada flickan jag var förr. Visst att jag ofta går runt med ett leende på läpparna men innuti mår jag som sämst. Jag vet vad som förändrade mig. Ni vet inte. Ni kommer förmodligen aldrig få veta. Anledningen är för att jag inte vågar. Ibland skäms jag. Jag vet inte hur ni kommer reagera. Jag kan knappt prata med någon av er längre. DÄRAV ATT JAG SKRIVER I BLOGGEN. Jag behöver det. Om jag hade någon som jag litade på, kunde jag prata med honom/henne. Men jag har lärt mig att inte lita på folk. Så är det. Jag försöker men det går inte. Den enda jag kan berätta mycket för är Amanda. Henne försöker folk ta i från mig. Jag förstår inte. Kom ihåg att det ALDRIG var/är hon som förändrade mig. Som många av er tror.

Allt jag önskar är att vara lycklig! Men det är svårt. På söndag tävlar jag som sagt SM på riktigt för första gången (A-lag). Min mamma kommer inte och det känns lagom roligt. Den enda jag just nu tänker på är:

Jesse började spela hockey när han var 3 år, idag är han 20. Han flyttade till Finland för 2 år sen. Innan detta missade mamma inte en enda av han matcher. Hon resten världens runt för att se honom spela. O jag förstår henne. Man såg stoltheten i henne. Ibland önskar jag att hon var lika stolt över mig...