lillesysteer

Hej! Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Finns så mycket som jag vill skriva här i bloggen. Anledningen till varför jag skriver mycket privata saker här i bloggen är för att det känns bättre för mig. Den här bloggen vill jag kolla igenom som vuxen. Kolla hur ung och dum jag varit. Visst ångrar jag mycket jag skrivit här i bloggen men jag tänker inte radera något. Det finns ingen vuxen i min närhet som jag kan vända mig till o prata. Det är faktiskt ganska jobbigt. Speciellt just nu. Snart har jag väl inte heller någonstans att bo. Vad hände med att jag skulle plugga vidare? INGET kommer bli som jag ville för att mamma ska flytta. Min pappa har länge sagt till mig: När du fyller 18 så kommer hon lämna dig. Jag har aldrig vågat trott på det. Det känns så fel att flytta till pappa efter 18 år med mamma. Jag tänker inte flytta dit. Min pappa ska inte känna att jag tar honom i andra hand. Min mamma kunde sagt för 10 år sen att hon hade planer på detta. Jag skulle aldrig bott med henne då. Men hur kunde jag veta?

Just nu känns allt dåligt. Jag vågade inte äta/dricka på hela dagen igår. Idag försökte jag äta frukost men det gick inte. Mår bara ännu sämre nu, o kväljningarna är igång. Min mamma tycker jag äter för mycket (är för tjock) så bäst att gå ner några kilon. Jag vill ju inte bli kallad tjockis av min egen mamma. Det finns föräldrar som stöttar en till att t.ex. gymma. Jag sa upp mig från gymmet i förrigår. Min mamma tyckte det var så onödigt med ett gymkort. Nu fick hon som hon ville. Kommer jag bli ännu fetare nu? Hon stöttar mig inte särskillt mycket i cheerleadingen heller. Men där tänker jag inte sluta. Cheer gör mig så jävla glad. 

Som tur har jag underbara vänner som stöttar mig. Orkar inte med att telefonen ringer hela tiden. Jag ORKAR inte prata med alla som mamma & Jesse ringt runt och berättat. Något som gör mig ledsen är att ingen står på min sida. Jag kan erkänna mina fel men det kan inte dom andra. Det är inte bara jag som ska be om ursäkt. Som pappa sa i går när jag la på: Det här glömmer jag inte. Tro mig det gör inte jag heller. 

Vart jag sovit kan ni skita i. Nu är jag "hemma" en stund. Måste ju duscha o hämta nya kläder. Som tur är inte mamma hemma. Hon är på sjukhuset med Nikki. Allt gick bra så det är tur. Jag saknar min lilla bebis. O min mamma som hela tiden smsar o säger att hon saknar mig o att jag ska komma hem. Hur kommer hon då klara sig i Finland? Hur kommer hon klara av att aldrig mer se mig? Det är frågan. Något som jag aldrig kommer göra är att jag aldrig kommer lämna mina barn. 

Jag vill inte jobba som barnskötare på en förskola resten av mitt liv. Jag vill bli något men de drömmarna är förstörda. Jag ska inte bo kvar här. 

Ett ganska långt inlägg. Kanske dags att sluta nu trots att det finns mycket mer jag skulle vilja skriva. JAg undrar hur mycket skit jag kommer få för detta inlägg. Var ju på bio med Amanda och såg flickan från ovan. Riktigt bra film o tårarna bara forsade. Idag ska jag hem till en annan. Det ska bli mys. Hoppas jag kan äta. Orkar inte må såhär. 

Puss